Igår var vi på skolresa. Det var lite som att vara på högstadiet. Vi hade ett väldigt strikt schema, en lärare som talade väldigt tydligt och pedagogiskt och de flesta tyckte att museet var tråkigt (inte jag). Utflyktsmålet var den lilla byn Boldino, tre timmar söderut från Nizjnij Novgorod. Här hade poeten Aleksandr Pusjkin (1799-1837) sitt familjegods, numera är det ett museum. Pusjkin är inte särskilt känd i Sverige, jag visste inte vem det var innan jag började läsa ryska. Men i Ryssland är han poeten framför alla andra. Ryska skolbarn lär sig hans dikter utantill. Han grundlade det ryska litteraturspråket. Och säger man Jevgenij Onegin eller Boris Gudonov kanske det ringer en klocka även hos svenskar – eftersom de inte allt för sällan satts upp som operor både i Stockholm och Göteborg. Versromanen Jevgenij Onegin avslutade han på just Boldino, där han tillbringade hela hösten år 1830 på grund av en koleraepidemi i Moskva. På museet kunde man bland annat få se anteckningar kring manuset. I parken fanns också ett litet extramuseum med figurer från Pusjkins sagor.
Leo Tolstojs Jasnaja Poljana, där jag var för två veckor sedan (det känns som längre sedan), var ett betydligt mer imponerande utflyktsmål. Både museet och parken var mer omfattande. Men hursomhelst är det fantastiskt att resa genom det ryska landskapet. Det breder liksom ut sig i oändlighet efter oändlighet, i miljoner nyanser av grönt, gult, brunt och rött.
Förresten: WordPress är så roligt. Jag är så barnsligt förtjust över att jag nu har gjort ett litet bildspel!
Mitt Ryssland 