Hemma igen

Jag är tillbaka i Sverige sedan ungefär två veckor. Sista tiden i Ryssland fylldes av avskedsfester, besök och resor fram och tillbaka till Moskva. I perioder under min vistelse längtade jag hem ganska mycket, men nu när någon frågar hur det var i Ryssland svarar jag glatt och uppriktigt att ”allt bara var bra”. Så då var det visst så.

Så småningom tänkte jag lägga upp en liten guide till Nizjnij Novgorod här – för den som vill upprepa mitt experiment eller bara känner för att stanna till där ett par dagar. Det är en fin stad och väl värt ett besök. Lite bilder kommer också så småningom. Jag lägger upp det när jag tycker att jag har tid. Tills dess vill jag bara tacka alla som läst och kommenterat så hemskt mycket. Är det förresten någon som känner till en bra privatlärare i ryska i Stockholm, skicka gärna ett mejl!

Applåder!

Äntligen. Imorgon är det dags för sluttenta i ryska. En tenta som jag först inte behövde göra eftersom min nivå redan passerat de i kursen över mig, visade det sig i en fånig tävling för ett tag sedan. Sen bestämdes det att jag behövde göra tentan i alla fall. Oklart varför. Jag ska ju inte fortsätta plugga här. Men men. Så mycket som vi har repeterat sista veckan skulle jag förmodligen kunna göra den i sömnen, så jag kan väl åka till universitetet en sista gång och glänsa lite…

Jag har tidigare skrivit här och här om mina studier. Tyvärr får jag säga att jag är betydligt mindre entusiastisk nu än vad jag var i november. Visst har min ryska utvecklats jättemycket. Men hade jag inte motiverat mig själv genom att skaffa ryska vänner, gå mycket på teater och film, resa med mera tvivlar jag på att jag hade nåt en så pass hög nivå.

Framförallt har vi haft kriminellt lite övning i muntlig ryska på lektionerna. Det vi främst har ägnat oss åt, vissa dagar från 9-5 utan ordentlig lunchrast, är att mangla grammatik. Och mangla grammatik. Och sen mangla lite mer grammatik. Tills all lust att lära nästan varit som bortblåst.Vidare har organisationen varit… dålig. Första månaderna hade vi nästan inga lektioner alls och lärde oss nästan ingenting. I vintras hade vi, som sagt, vissa dagar lektion 9-5 utan att någon rast var längre än 10 minuter. Ingen stod ut, vi klagade, fick svaret av vår lärare att ”det finns inget jag kan göra, vi har ett sådant system här”. Sen fick vi i alla fall 20 minuters lunch resten av terminen. Eftersom en av lärarna ska ha barn och vår lärare behöver ta över hennes grupp, blev sedan datum för tentan satt mycket tidigare än tänkt. Inte mig emot, men det har inneburit att vi pluggat i superspeedtempo under våren. Inte mig emot det heller, men hade jag haft svårare för språket hade det nog varit otroligt jobbigt.

Rekommenderar jag kursen? Kanske. Det är trots allt mycket billigare att plugga här än i Moskva och St Petersburg. När det gäller grammatik är undervisningen här långt överlägsen åtminstone Stockholms universitet. Dessutom får man en mer personlig relation med lärarna här, eftersom man har lektioner varje dag. Efter ett tag lär de sig ens styrkor och svagheter. Men man ska inte på något sätt förvänta sig att det blir någon semester . Själv tycker jag att jag förtjänar en stor applåd för att jag stod ut. En ännu större applåd förtjänar mina klasskompisar, som har svårare för språket, men som kommer fortsätta studera inom detta utbildningssystemet i ytterligare flera år. Oerhört beundransvärt, men inte det minsta avundsvärt.

Den guidade bussturen i Moskva

De bästa historierna är inte nödvändigtvis lika roliga när man upplever dem. Jag har helt klart samlat på mig ett par stycken sådana under min tid i Ryssland. Vissa är enbart komiska, andra mer av det sorgligt-roliga slaget. En historia av det enbart komiska slaget har jag från mitt senaste besök i Moskva.

Jag var där under en långhelg tillsammans med mina föräldrar. För att inte bara uppleva Moskva från underjorden eller korta sträckor till fots, bestämde vi oss för att åka på en guidad tur med turistbuss. När vi köper biljetter, förklarar guiden för oss att det blir mycket dyrare på engelska eftersom det kostar så mycket att hyra en tolk. Hon föreslår att vi ska köpa en busstur på ryska, så kan jag översätta för mina föräldrar. Visst, tycker vi.

Samling och avfärd. Strax innan vi gemensamt går till bussen säger guiden att hon vill att jag ska sitta längst fram, så att hon kan ge mikrofonen till mig så att jag kan översätta vad hon säger. Va, tänker jag. Ska jag översätta för alla? Till engelska? Jag måste ha missuppfattat. Men icke. Mycket riktigt placerar hon min längst fram. Vi åker. Guiden, en vanlig, välvårdad rysk kvinna, kanske runt 40, börjar prata. Mycket och snabbt. Jag är så stressad över den oväntade situationen att jag inte förstår ett ord. Hon räcker mikrofonen till mig, men jag bara stirrar dumt på henne. ”Jag förstår inte” är det enda jag får fram. Hon säger samma sak igen, fast kortare. Jag förstår fortfarande inte. ”Jaja”, säger guiden, ”säg att statyn är symbol för Mosfilm och att det är den vackraste statyn i Moskva”. Jag översätter. ”Högre”, säger guiden, ”du måste tala högre”.  Guiden fortsätter prata, oändliga mängder information sprutar ut ur hennes mun. När jag väl får mikrofonen har vi för länge sedan passerat byggnaden eller statyn hon pratat om. Jag försöker översätta i alla fall. Det går dåligt. De andra bussresenärerna har också börjat prata och skratta.  Bussens tre amerikaner undrar varför det inte är någon ordentlig tolkning. ”Vi vill ha våra pengar tillbaka, vi har betalat för en rundtur på engelska!” säger de. Guiden säger åt alla att vara tysta, att hon minsann är en professionell guide och inte kan jobba om vi inte är tysta. Jag är inte speciellt sugen på att fortsätta översätta, men tycker synd om amerikanerna. Så jag gör mitt bästa. När bussen gör ett kort stopp vid Röda torget och vi får gå av och gå en runda, hinner jag åtminstone förklara för alla att jag inte är en riktig tolk. Förutom för guiden. ”Jag förstår, du studerar fortfararande, du kan inte veta allt”, säger hon vänligt till mig. Tror hon att jag jobbar som guide? Eller vad menar hon? Jag får aldrig veta. Jag översätter korta delar av all information hon rabblar ur sig under två tredjedelar av bussresan, tills hon tröttnar på att ge mikrofonen till mig och bara pratar på själv. Jag får göra det jag tänkt, översätta till svenska för mina föräldrar, utan mikrofon, vilket känns väldigt mycket bättre. Amerikanerna får översättningshjälp av några bulgariska tjejer längre bak i bussen. Guiden verkar sur över att vi inte är tysta och pratar fortare och fortare. Sista sträckan tröttnar hon helt och sätter på en låt istället.

Om någon som läser här springer på mig vid något tillfälle kan jag berätta ett par mer sorgligt-komiska historier om knäinflammationen som påstods bero på kattallegi, eller om den omständiga processen att ta sig till en simhall i Nizjnij Novgorod.

Gyllene kupoler så långt ögat når

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemkommen efter fyra dagars intensivtur runt Gyllene ringen. Gyllene ringen, för den som inte vet, är ett samlingsnamn på ett antal gamla ryska städer runt Moskva. Vi hann med Vladimir, Suzdal och Jaroslavl, men det finns fler. Suzdal är nog den mest kända och min klara favorit. Hela stan är som ett museum med gamla kyrkor och andra vackra byggnader. Samt stora parker att sträcka ut sig i. Det sägs att Suzdal har den, sett till folkmängd, största andelen kyrkor i Ryssland. Jag tvivlar inte. Jaroslavl är den största av de tre städerna. Här finns ett litet Kreml, vitt som i Kazan. Samt också mängder med kyrkor och vackra strandpromenader och parker längs floden Volga. Vladimir var en gång huvudstad i det ryska furstendömet Vladimir-Suzdal. Här finns också gamla arkitektoniska minnesmärken från den tiden, även om det nuförtiden är en industristad. Fantastisk utsikt över gröna kullar och små byar från parken runt katedraltorget!

Ta sig runt: Vladimir och Jaroslavl går att nå med tåg från både Moskva och Nizjnij Novgorod. Suzdal är lätt att ta sig till från Vladimir – det går bussar varje halvtimma och resan tar, tja, 30 minuter enligt tidtabell, men de ryska vägarna är ju som de är. Inga större problem dock.

På gränsen till Asien

Blev oväntat långledig och köpte en tågbiljett till Jekaterinburg. 20 timmar och två tidszoner österut, enorma mängder skog genom tågfönstret – och ändå är det bara en liten etapp av transsibiriska järnvägen.

Jekaterinburg är lite större än Nizjnij Novgorod, belägen vid Uralbergen, på den asiatiska sidan. Nizjnij Novgorod är vackrare, men Jekaterinburg har klart fler skyskrapor, köpcentrum och mer storstadskänsla. Och fler gästarbetare från Centralasien, vilket jag fick intrycket av inte var så populärt.

Den här märkliga sevärdheten – ett gigantiskt tangentbord – finns att beskåda längs strandpromenad vid floden Izet, som rinner genom Jekaterinburg. I närheten finns också en slags staty av the Beatles. Oklart varför – men kanske för att Jekaterinburg anses vara ett av Rysslands centrum för rockmusik. Bland annat kommer banden Agata Kristi och Tjajf härifrån.

Från början trodde jag inte att jag skulle vara ledig såpass länge (drygt två veckor) – då hade jag sett till att fortsätta till Baikalsjön. Nu är jag istället tillbaka i Nizjnij Novgorod ett par dagar och ser fram emot att besöka den så kallade Gyllene ringen istället – Vladimir, Suzdal och Jaroslavl står på listan.

Gör din egen matrjosjka!

Fick en oväntad ledig dag och åkte till Semjonov, en liten stad en timma med pendeltåg från Nizjnij Novgorod. I Semjonov finns inget särskilt att se i form av sevärdheter – det enda som bjuds på den fronten är helt vanliga gator och hus. Det som gör Semjonov speciellt är att det är centrum för så kallad konsthantverket chochloma och matrjosjkadockor. Chochloma har jag skrivit om innan, här: Ryskt konsthantverkscentrum. I Semjonov kan man besöka fabriken, med tillhörande museum. Det finns även möjlighet att gå en kurs på en timma eller två och lära sig måla en klassisk matrjosjka. Jag var givetvis tvungen att testa. En del detaljer var redan klara, det man fick lära sig måla själv var själva blomman och de andra utsmyckningarna på dockans mage. Först gjorde jag några försök på papper, sedan var det bara att köra igång på riktigt. Och här nedan är hon, min alldeles egna ryska docka. Min är den längst fram, den bakre var bara modell. Skratta inte åt henne, snälla!

Alternative Nizjnij

Så hittade vi Nizjnij Novgorods mest alternativa klubb. Som inte ens kallar sig klubb, utan icke-klubb. Sol’ (Salt) heter stället, som är inte skyltat från gatan. Ingången är genom en dörr på en bakgård och sen upp för en graffittinerklottrad trappa. Inredningen består av diverse originella föremål och garderoben (på alla ställen med självaktning i Ryssland måste man lämna in sina ytterkläder i en garderob) är belägen på ett loft, så man får hissa upp sin jacka till den som står där uppe. Därutöver fanns två små rum till med loft, varav ett av loften används som scen.

Kvällen till ära var det konsert med den här killen (nedan), som jag tror kallar sig Ganza. Ingen aning om vem han är, men generellt ganska gungig och melodisk hiphop.

I väntan på våren

Våren är nästan en månad försenad i Nizjnij Novgorod. I trots mot snöslasket köpte jag och min roomie glass i alla fall och tog en promenad genom bostadsområdet och längs Volgas strand.

Den smältande snön bildar stora sjöar på vägarna, så man får se upp med var man går. Igår snöade det hela dagen och de hala vägarna gjorde trafikstockningarna värre än någonsin. Jag försökte ta mig till engelskalektionen vid sextiden, men fick ge upp halvvägs. Inte heller mina studenter kunde ta sig fram. En helt vanlig dag i Nizjnij Novgorod…

Men idag har det faktiskt varit sol och varmt hela dagen, och de närmsta veckorna spås temperaturen ligga upp mot +10 grader c. Så i slutet av april kanske vi äntligen slipper snön?

Så här ser det förresten ut där jag bor. Huset allra närmast snabbköpet är mitt.

Flickor gillar rosa rosor, pojkar ljusblå

Jag tänkte fortsätta lite på temat blommor. Det verkar nämligen vara en outtömlig källa till material för ryska läromedelsförfattare. Likaså skillnader i manlig och kvinnlig psykologi och beteende. Man skulle kunna tycka att vi växt ifrån dessa simpla teman efter nästan ett års studier i ryska, men de dyker upp med jämna mellanrum i alla fall. I vilka sammanhang får man ge blommor, går det bra med vilka blommor som helst, hur många blommor ska det vara, vad betyder färger på blommor, vilka kulturella skillnader finns det i blomköpande- och fående, får kvinnor köpa blommor till män? Snark.

Någon gång alldeles i början av kursen fick jag frågan om jag föredrog rosa eller ljusblå rosor. ”Jag visste inte att det fanns ljusblå rosor…?” försökte jag förvånat få fram. Min lärare, som de två första månaderna trodde att jag var 20 och behandlade mig därefter, avbröt mig innan jag formulerat färdigt frågan och talade om för mig att ”du gillar väl rosa rosor, det gör alla flickor”. Ryska könsroller är under förändring, märker man om man tillbringar lite tid med yngre ryssar, men de är fortfarande så snäva att jag inte förstår hur någon kan andas i dem. Sedan barnsben får man lära sig att män måste kunna försvara kvinnor, annars är de inte riktiga män. Kommer man från ett land utan minnen av krig, och där förövrigt kvinnor även får göra värnplikt, framstår det som helt absurt. Försvara mot vadå?

För ett par dagar sedan hade vi en diskussionsövning där vi skulle ta ställning till ett antal påståenden om beteenden, och avgöra vilket av beteendena som var kvinnligt och manligt. Det ena påståendet var underligare än det andra, till exempel: ”Man och fru äter middag på restaurang. Vem av dem beställer något exotiskt och ovanligt och vem tar sin vanliga favoriträtt?” Jag har verkligen ingen aning om vilket svar som är rätt på en sådan fråga. Om våra könsroller någon gång i tiden har definierat vad vi tycker om för mat, måste de sedan länge vara upphävda, inte minst i Stockholms innerstad?

Otippat nog är det alltid de 20-åriga turkiska pojkarna i klassen som, under dylika diskussioner, brukar komma med invändningen att allt beror på personlighet och inte på kön. Så det kanske finns hopp om världen.

Blommor dygnet runt

Runt det centrala torget Plosjtjad Gorkova i Nizjnij Novgorod finns inte mindre än tre dygnet runt-öppna blomsterbutiker. Jag tror att det är fler än antalet dygnet runt-öppna apotek. På ulitsa Belinskovo finns en blomstermarknad som också sägs vara igång dygnet runt. Och i området där jag bor finns också blommor till försäljning 24 timmar om dygnet. Att ryssar (framförallt ryska kvinnor) gillar blommor har jag fått höra mer än en gång. Men dygnet runt, verkligen? Varför är blomsteraffärerna öppna, när kollektivtrafiken mer eller mindre slutar gå vid halv elva-tiden? Är det någon som kan förklara för mig varför man skulle vilja köpa eller få blommor klockan fyra på natten?

Jag har försökt få svar på frågan hos vänner och bekanta. Det vanligaste svaret är att män köper blommor för att be om ursäkt. Kanske har de varit otrogna och köper blommor på vägen hem för att stilla sitt dåliga samvete… Vilket förstås verkar otroligt genomskinligt. Och finns det verkligen så många otrogna ryska män att man kan bygga en hel affärsverksamhet på bara dem som kunder?