Dagen efter fick jag förklaringen. Putin/Putins kompisar ordnade en motdemonstration mot oppositionen och till stöd för den nygamla presidenten. 5000 personer ska den ha samlat, de flesta sägs ha varit utkommenderade anställda från stadens fabriker. Man kan förstås undra hur populär man gör sig när man utan förvarning (demonstrationen ska ha blivit utanonnserad bara någon dag i förväg) stänger av de centrala delarna i en stad redan hårt plågad av ständiga köer och trafikstockningar… Så vitt jag kunnat märka har oppositionens demonstrationer inte orsakat några som helst trafikstörningar.

I den här texten serveras en förklaring till påhittet:

http://www.kniivila.net/2012/morkerman-bakom-putindemonstrationerna/

Genom Jamina, alltså samma tjej som satte mig i kontakt med min rumskompis Julia, har jag nu, hux flux, fått ett extrajobb. Två dagar i veckan ska jag lära ut engelska på en privat språkskola.  Jamina, som själv extrajobbar som lärare i franska och arabiska, frågade först min klasskompis från Venezuela om han ville jobba som engelsklärare. Han i sin tur frågade mig.

Jag började imorse och det var faktiskt riktigt roligt. Jag har bara två elever, båda vuxna och ivriga att lära sig. Jag får en dessutom en helt okej lön. Innan hade jag fasat för att gå upp tidigt på lördagmorgonen och åka ända ut till köpcentret Fantastika, där skolan ligger. Det är ändå rätt långt från där jag bor. Men lördag morgon visade sig vara tillfället att uppleva Nizjnij Novgorod från dess bästa sida. Inga trafikstockningar alls, sittplats på bussen, utsikt över bländvita floder i gryningen…

Språklärare på privatskolor verkar förövrigt vara det vanligaste yrket bland utlänningar i Ryssland. Träffade hur många som helst i Moskva. Språkskolorna där kräver oftast modersmålstalande lärare. Att locka oändliga mängder engelsmän och amerikaner till andra ryska städer är kanske inte realistiskt, så här duger det visst bra att även svenskar lär ut engelska. Språkskolor finns det i alla fall gott om även här, både lokala och filialer av mer rikstäckande. “Min” skola finns bara i Nizjnij Novgorod än så länge och drivs av en kvinna som heter Alisa och hennes man.

I helgen har det bland annat blivit två ryska relationskomedier. En gammal klassiker från 1970-talet, Slyzjebnij roman (ung Kärlek på kontoret) och en film från 2010, O chem govorjat muzjchini (Vad män talar om), vars uppföljare, Vad män fortfarande talar om, under vintern visats på ryska biografer.

Första filmen är en relationskomedi av klassiskt kärlek börjar med bråk-slag. Ensamstående pappa har en hjärtlös kvinnlig chef. Han vill göra karriär, hon vill inte ge honom någon högre position, han får rådet att flirta med henne för att hon ska ge med sig. I början går det förstås åt skogen, därefter blir de kära i varandra och kvinnliga chefens hjärtlösa yta visar sig givetvis bara vara ett sätt att dölja ett bräckligt självförtroende. Det är en pratig film och att se den på ryska utan undertexter var ganska svårt och koncentrationskrävande. Men när jag hängde med var det ofta underhållande och framförallt var det fantastiska Moskvavyer och ögonblicksglimtar från Sovjetvardag, som när alla trängs på gatan framför ett stånd fyllt med vattenmeloner. Filmen borde finnas att se med engelska undertexter.

Vad män talar om var lättare att hänga med i trots att den också var pratig. Fyra framgångsrika men fyrtioårskrisande män roadtrippar från Moskva till Odessa för att gå på rockkonsert. Under resans gång pratar de om sina drömmar, sin barndom och om kvinnor, om att skiljas eller inte. Skulle kunnat bli hur bra som helst, men jag tyckte det var ganska platt. Huvudpersonerna har inga direkta egenskaper förutom att de livskrisar, kvinnorna i deras liv har inte heller direkt några egenskaper förutom att de är kravställande gnällspikar. Behållningen även här är ögonblicksbilderna ur den ryska samtida vardagen, vackra stads- och landskapsbilder och trots allt en del småroliga dialoger, bland annat när de inbillar sig att de kan prata ukrainska. Tror att den är svårare att få tag på med undertexter, men kan man ryska kan den ändå vara värd att se. Går säkert att hitta via yandex.ru.

Det första Tsiferblat öppnades i Moskva och nu verkar ägarna försöka föra konceptet vidare till andra ryska städer. Hemsida finns här: http://www.clockfacer.ru/

Och här är vkontakte-sidan för Nizjnij Novogords variant: http://vk.com/clockface_nn

Demonstrationen började som en (ickesanktionerad) marsch längs med gågatan Bolsjaja Pokrovskaja, för att sedan avslutas med en sanktionerad manifestation på Minina, med podium och talare och allt. En himla massa kommunistflaggor syntes i vimlet, men även en och annan från oppositionspartiet Jabloko och rörelsen Strategia-31, samt en hel del vita ballonger. En av Nizjnij Novgorods före detta borgmästare från Enade Ryssland höll också tal, och möttes av burop. Min bekant Andrej förklarade för mig att den före detta borgmästaren faktiskt stödjer rörelsen för fria val, men att demonstranterna inte tror på honom.

Den här gången följde jag och mina volontärkompisar med Alla, som är deras mentor. Alla försvann dock snabbt i vimlet till sina ryska kompisar och jag fick agera hjälpare åt slovakiska Marci och Kristina. I Slovakien är det nämligen också stora protester just nu efter att en stor korruptionsskandal avslöjats. Marci och Kristina var besvikna över att inte få vara med när alla deras kompisar var ute på gatorna och gjorde sin egen jättebanderoll och tog med sig till Minina. “Vi har fått nog av gorillor” stod det på den. Gorilla – öknamnet på de inblandade i skandalen. Banderollen väckte en hel del fniss och frågor hos de som såg den. En kille som kom fram och frågade mig vad det stod. När jag förklarat sa han “så de kallar makten för apor i Slovakien? Vet du om att här är det makten som kallar oss för apor – banderlog. Fast jag bryr mig inte.”

Här är en artikel och en liten film från demonstrationen från tidningen Pro-goroda:

http://www.pro-goroda.ru/nn/term-286/miting-za-chestnyie-vyiboryi-chto-na-akcii-delalo-edro.html

Jag testade att göra mina sirniki med morötter, för att få en matigare variant. Jag tror man kan blanda i lite vad man känner för, även om de vanligtvis är helt naturella.

Här är receptet:
400 g tvorog
4-6 morötter
1 msk smör eller margarin
1 msk mannagryn
2 msk vetemjöl
2 msk socker
1 ägg
salt efter smak

Gör så här:
Skala och riv morötterna och stek långsamt i smöret, tills de är mjuka. Tillsätt mannagrynen och låt stå på plattan på svag värme ca 5 minuter till. Blanda tvorog, mjöl, socker, ägg och salt i en bunke. Tillsätt morotsmassan. Eventuellt kan man köra allt i en matberedare, för att få en slätare smet. Det gjorde dock inte jag eftersom jag inte har någon matberedare att tillgå och det gick bra ändå. Smeten räcker till cirka 10 sirniki. Gör dem till små plättar (tänk potatisbullar), panera i vetemjöl och stek på låg värme tills de är genomvarma och har fin yta. Klart! Servera som sagt med smetana.

Tack och lov är det nära till både busshållplats och mataffär. Och i lägenheten är det varmare nu än det var i november-december. Så jag stannar inomhus och dricker te och längtar till våren. Bara en månad eller två kvar nu…

Hursomhelst. Ett av de mer trevliga inslagen under veckans föreläsningsskörd, åtminstone enligt mig, var en extralektion om rysk konst (utan krav på hemarbete från vår sida). Temat var folkkonst, vilket Nizjnij Novgorods oblast (län) är extra rikt på. Jag har tidigare skrivit om den gamla hantverksstaden Gorodetz. Fick veta att dekorationerna runt fönster och dörrar på de vackra små trähusen kom till för att skydda mot onda krafter. Även i Nizjnij Novgorod finns många liknande hus, även om de inte är lika väl bevarade.

Även den mest berömda stilen av konsthantverk i Ryssland, chochloma, kommer från Nizjnij Novgorods län. Chochloma är träporslin oftast målat i svart, rött och guld och en väldigt vanlig souvenir. Fabriken där det tillverkas ligger norrut i länet och även den ett populärt turistmål. Vår föreläsare uppmanade oss dock att inte köpa med oss just chochloma hem som presenter, när det finns så mycket mer originellt hantverk. Enligt henne finns också en av få museibutiker över ryskt konsthantverk just i Nizjnij Novgorod. Det är en butik jag har varit i massor med gånger. Den ligger mitt på gågatan och jag brukar ofta ta en vända där inne om jag väntar på någon. Jag visste dock inte att den var näst intill unik, även om jag funderat på om det verkligen kommer så mycket turister till Nizjnij Novgorod att det är lönt att ha en så stor souvenirbutik. Efter dagens föreläsning fick jag alltså svaret. Nizjnij Novgorods län är helt enkelt ett hantverkscentrum – således en stor hantverksbutik. Här är en länk till butiken och lite mer infomation om hantverk från mina nuvarande trakter: http://en.promisly.ru/store

Det finns inga direkta gemensamma traditioner för att fira det gamla nyåret, utan man får göra lite som man vill. Jag och min slovakiska kompis Marci hamnade på fest med några folkloreföreningar och har dansat folkdans så svetten runnit. Vi bjöds dessutom på traditionella sånger, ritualer, uppträdanden – de flesta av dem hämtade från Nizjnij Novgorods län. Firandet hölls två dagar i rad – på lördagen på Lingvistiska universitetet och på söndagen på ett friluftsmuseum i utkanten av Nizjnij Novgorod. Flickorna i mitten på bilden ovan sjunger sånger för att hedra olika helgon. Åskådarna lämnar godsaker i korgarna.

På måndag är det förresten kinesiskt nyår och i helgen är jag bjuden till studenthemmet av min före detta granne på ytterligare en nyårsfest. Den ska jag absolut gå på. Varför fira nyår bara två gånger, om man kan göra det tre?

För att ändå försöka erövra lite nya marker har jag åtminstone tagit ett par turer till centrala marknaden. Jag har varit där en gång tidigare, i september, men då tyckte jag mest att försäljarna var jobbiga som inte lät en vara i fred. Nu tyckte jag precis tvärt om! Alla var jättetrevliga, frågade var jag kom ifrån (jo, jag antar att det hörs direkt på min accent att jag inte är ryss precis…), log och fyllde på mina påsar med några extragram nötter, torkad frukt eller sallad. Jag kom därifrån med ett halvt kilo valnötter, nästan lika mycket torkade aprikoser, färska sallader, lavash, och två georgiska chatjapuris. Chatjapuri är en sorts ostbröd, som jag trodde jag förätit mig på för en livstid under de sex veckor jag var i Georgien 2006, men som jag verkligen letat efter sedan jag kom hit. De jag hittat här är inte alls lika goda som den äkta varan, men får duga så länge.

I anslutning till matmarknaden finns även en utomhusmarknad. Där kan man köpa pälsmössor, strumpor, kastruller, tekannor, vattenkranar, begagnade reservdelar till allt möjligt, kattungar, hundvalpar med mera med mera. Kattungarna låter jag bli att titta på, för att inte få för mig att köpa allihop… Centrala marknaden ligger fem minuters promenad från järnvägsstationen och den toppmoderna shoppinggallerian Respublika. Området är ett av mina favoritställen i Nizjnij. Det är ruffigt, men livligt. Och här finns massor med små söta gamla trähus, som jag hoppas i framtiden kommer restaureras och inte rivas. Och så finns ju järnvägsstationen. Utropen om avgående och inkommande tåg, som ljuder över hela området, påminner om att det när som helst går att ta sig härifrån…